Johanna Alton är antikvarie och Britta Ader Berg är arkitekt på Tyréns. De brinner båda för hållbar samhällsbyggnad och ger sina olika perspektiv på bevarande av såväl resurser som arkitektur och kulturhistoria. De berättar också om olika metodiker de använder för att hitta den mest hållbara lösningen vid byggande.
Johanna, vad är mest hållbart, att bevara eller att bygga nytt?
Engångskostnaden för uppförande av en byggnad har länge varit styrande för fastighetsägare i valet mellan att bygga nytt eller utveckla en befintlig byggnad. Men ur det större samhällsperspektivet är det långt fler kostnader som ingå i en kalkyl inför detta val. Man kan inte bara isolera kostnadsberäkningen på nybyggnadsfasen. Vi behöver bland annat ställa oss frågorna - Vad händer med rivningsmassorna när vi rivit en byggnad och hur mycket energi och även utrymme går åt till att hantera dessa? Och vad kostar det att producera nytt material? Man måste tänka in hela kedjan av åtgärder till följd av rivningen. Om man ser på valet mellan att bygga nytt eller bevara ur det perspektivet är det nästan alltid mer hållbart att bevara än att bygga nytt.
Nya byggnader byggs dessutom sällan med samma kvalitet som man byggde år 1975 och tidigare. Idag finns det få incitament för att byggnaden ska hålla över tid. Tidigare byggde man hus med kvalitet och som konstruerades för ett långt liv.
Britta, vad föredrar du som arkitekt – bevara eller bygga nytt?
Många arkitekter drivs av att ge sig in på obruten mark och att skapa en ny byggnad med sin egen prägel. Att jobba med återbruk innebär att man ställer sig bakom ursprungsarkitekten och framhäver och förstärker de kvalitéer som redan finns. Man får förhålla dig till samtidens tekniska krav och samtidigt försöka gjuta nytt liv i det gamla med åtgärder som ofta är osynliga.
Personligen skulle jag ändå säga att återbruk är det bästa jag vet. Genom återbruk av en befintlig byggnad får jag möjligheten att förankra mitt arbete med historien. Jag kan uppnå en atmosfärisk gestaltning genom att förena samtida arkitektur med till exempel hantverkskonst från sekelskiftet - den hantverkskonsten är det ingen som betalar för idag vid nyproduktion. Jag dras till renovering och återbruk av befintliga byggnader eftersom jag upplever en större varsamhet för både materiella och immateriella värden som jag kan sakna inom dagens nyproduktion.
Äldre byggnader bjuder på många kulturhistoriskt intressanta värden. Hur ser ni på bevarandet av byggnader i närtid, från 1980–1990-talet?
Johanna: Det är intressant med värderingen av den yngre bebyggelsen och det är lätt att bortse från dess kulturvärden, då det arkitektoniska uttrycket ligger för nära i tiden. Med rätt kunskap och lite distans kan man se de bärande karaktärsdragen i den postmodernismens byggnader som präglas av flera olika stilar såsom klassicism, orientalism, funktionalism och modernism. Tyréns har till exempel jobbat med hotellet Ariadne i Stockholm och med kontorsbyggnaden Styckjunkaren i Solna som båda präglas av postmodernism.
Britta: Personligen upplever jag att det för ett tag sedan blev ”comme-il-faut” att tycka illa om 1980- och 90-talets arkitektur. Ett helt decennium av arkitektur avfärdades för att vara för kitschig och postmodernistisk. Jag kan tänka mig att 1980–1990-talets arkitektur ändå står näst på tur för att få en kulturhistorisk värdering. Det finns ett alldeles eget värde i denna arkitektur som både vill vara rejäl och samtidigt småskalig. ”Skönhet ligger i betraktarens ögon”, brukar det heta, det gäller att få upp ögonen för skönheten bakom kitschen.
Har ni något exempel på när Tyréns lyckats förmedla byggnadens eller arkitektens historia genom omvandling?
Johanna: Ja, ett bra exempel är ombyggnadsprojektet av kontorshuset Klara C i Stockholm. Vi pekade ut byggnadens bärande kulturhistoriska värden och de delar som behövde bevaras för att behålla dess framträdande ursprungliga karaktär. Projektet är ett gott exempel på hur antikvariska aspekter har påverkat ett byggprojekts resultat.
Britta: Kvarteret Styckjunkaren är en kontorsbyggnad från 1986 i Solna. Projektet utgör exempel på en fastighet där vi varsamt tagit hand om befintliga värden och gjort en samtida gestaltningstolkning av 1980-talets originalarkitektur. Det mest väsentliga med projektet är att byggnaden utöver en ny, vacker gestaltad foajé, fick ett helt nytt hjärt- och kärlsystem. Kvarteret Styckjunkaren kommer att stå i kvar i många år med sin egensinniga gestaltning, sin historia och sin patina.
Hur skulle man kunna gå tillväga för att hitta den mest hållbara lösningen vid bostadsbyggande?
Johanna: När vi antikvarier kommer in tidigt i processen kan vi hjälpa fastighetsägare med att visa byggnadens kulturhistoriska värde och potential. Trafikverket har en metod för att säkerställa god resurshållning. Den går ut på att man initialt identifierar ett problem och prövar sedan behovet av åtgärd enligt fyra steg, den så kallade Fyrstegsprincipen. Det första steget är att pröva om problemet kan lösas genom att skapa beteendeförändring. Om detta inte är tillräckligt prövar man nästa steg. Det fjärde och sista steget ska endast utföras om de tre föregående inte är tillräckliga, således att bygga ny väg. Fyrstegsprincipen skulle även kunna appliceras på bostadsbyggande.
Britta: Jag använder mig av en liknande metodik i fyra delar. Modellen är särskilt användbar i byggnader där det är lite knepigt att komma fram till rätt beslutsprocess. Denna fyrstegsraket omfattar: 1: Informationsinhämtning, 2: Kalibrering av informationen internt och externt, 3: Analys och slutsatser, 4: Resultat. Principen handlar om att tillvara på allas kompetenser, från beställare till arkitekt, antikvarie och konstruktör, för att uppnå ett gott resultat.
Läs om en lyckad ombyggnation i Kv Styckjunkaren i Solna
